Mad studies är ett nytt fält från 2008 som har växt fram ur olika forskare som jobbat med kritik av psykiatri och psykoterapi tillsammans med aktivister och brukare (Ingram, 2016). Det är ett fält som ligger när disability studies. Ordet mad/galen är ett sätt att återta ett stigmatiserande begrepp som använts historiskt och samtidigt synliggöra likheter historiskt hur personer som kategoriserats som galna behandlats (Ingram, 2016). Fältet fokuserar på det förtryck i form av sanism/mentalism (diskriminering mot ett mentalt tillstånd, drag man har eller bedömd att ha) och ”psy-våld” mot ”psykiatriserade kroppar” och epistemisk orättvisa, (Gorman & LeFrancois, 2018). Detta fält menar att texter och handlingar kan läsas ”galet”, att göra en ”mad-reading” på liknande sätt som queer-läsning kan göras inom queer teorietisk forskning, där queer och queerande kan hitta på oväntade ställen som annars är förgivettagat som fri från queer (Ingram, 2016). Mad studies menar som en motblick till ”kliniska blicken” att den ”galna blicken” (eng mad gaze) är ett verktyg i att synliggöra exempelvis sanism och problematisera olika praktiker inom psykiatri och psykiatrisering. Mad studies är ett av de radikalare fälten som forskar om mental hälsa på grund av dessa verktyg och teorier. Mad studies refererar till Foucault som en förgrundsgestalt med hans böcker History of Madness och Psychaitric Power. Den galna blicken har även kopplingar till framför allt kynism i antiken med Diogenes av Sipones, som har olika praktiker som tillsammans går emot vad som är civilt och accepterat. Mad theory fokuserar mer på sanism som ett begrepp i stället för stigma eftersom begreppet stigma inte enligt förespråkarna av begreppet tillräckligt synliggör det förtryck som vissa personer som kategoriseras som galna (men under rubriceringar från DSM) utsätts för (Gorman & LeFrancois, 2018). Mad studies är också kopplat till fältet om kolonialism och rasism och hur psykiatri har varit en stor del av dessa praktiker och ideologiska uttryck (Gorman & LeFrancois, 2018). En kritik mot mad studies fältet är att det har för ett ensidigt fokus på psykiatrimotstånd med svaga kopplar till annan forskning. Gorman & LeFrancois är noga med att poängtera att inte valorisera vissa tillstånd som kan vara skadliga för individen om den inte får hjälp. Denna valorisering verkar dock för utomstående betraktare finnas till viss del med begrepp som den ”galna blicken” och ”galen teori” och möjligen hur vissa röster lyfts fram som ”autentiska” och ”sanningssägare” på grund av att de själva har upplevt detta. Problem med detta finns liknande inom feministisk teoribildning som förlitar sig på standpoint theory där offerskapet riskerar att reifieras och offerskapet blir en ”tillgång”. Mad studies har starka kopplingar till Nietzsche menar Ingram som myntade begreppet (Ingram, 2016). Mills (2014) argumenterar för att mad studies ska hänge sig åt en ”slug normalitet” (eng ”sly normality”) för att etablera sig som disciplin, på samma sätt som många har gjort för att inte dras in i psykatrin genom att ljuga och låtsas som ett tyst motstånd för rädslan vad som ska ske (Mills, 2014).
Mad studies är kopplat till den brukarrörelsen som kallats för ”recovery movement” som förespråkar en ”recovery approach”. Grunden för denna rörelse är att fokus ska ligga mer på respekt, rättigheter, aktiva brukar, hoppfull, demokratisk och förespråkar och uppmuntrar ett aktivt och politiserat medborgarskap och går ifrån biomedicinska modellen som även fast den har avstigmatiserande effekter i vissa fall också kan förstärka stigamisering men framför allt diskriminering (Morrison, 2005). Personer som är med i rörelsen kan identifiera sig själva som överlevare och/eller ex-patienter (Morrison, 2005). De är aktivister som kämpar för att psykiatri ska avvecklas eller reformeras (Morrisson, 2005). Denna heterogena rörelse förenas i att den gör motstånd mot ”sjukrollen” och ”patientrollen” och jobbar för att få mer makt i mötet i stället för att subjektifieras som patient. De gör motstånd mot att betraktas och göras passiva i mötet, och att frånkopplas identiteten som aktiv medborgarskap. Det är vidare ett motstånd mot att enbart internalisera rollen som patient som kan starta en process av ”sekundär avvikande” som bekräftar den stigmatiserade roll man fått tilldelad av samhället som (Scheff, 1999). Denna sekundära avvikande och rollförstärkningen kan bli stark på grund av att personen ofta är i skör och ostadig period i livet eller en kris (Scheff, 1999, 88). Person blir då belönad när den bekräftar den avvikande rollen som blir ett ”devience-amplyfying system” där skam är viktig del (Scheff, 1999). Vad Scheff har kallat för överblivet avvikande (eng residual devience), blir omvandlat till just motstånd mot en långtgående trend av psykiatrisiering av samhället (Cohen, 2015, 2019, Morall, 2018). Inom denna rörelse försöker man bygga upp en gemensam solidaritet där vissa går in som rollen av aktiva konsumenter som vill ha större kontroll över val och hjälpsökandet, medan andra mer jobbar utifrån identiteten som ”överlevare” (Morrisson, 2005). Det kan även handla om att återta identiteten ”pre-mentally-ill” för att ta sig ur ”patientidentiteten” (Morrison, 2005). Varför vissa har fokus på att göra motståndet genom skapandet av identiteten ”överlevare” kommer från hur psykiatri har en effekt att start en patientkarriär som kan göra att person sätts i en roll på grund av stämpling som gör att diagnoser blir starkare och att det blir uppmuntrat att bekräfta rollen som mentalt sjuk som i vissa fel enligt rörelsens förespråkare är i värsta fall livsfarligt (Scheff, 1999, Goffman, 1961, Morrison, 2005). En del av detta är låga förväntningar på dessa personer, där motståndet handlar om att återfå en tro på sig själv och upptäcka ens resurser och styrkor som inte uppmuntrats (Morrisson, 2005). Psykiatriska diagnoser ses ofta som kroniska och svåra att eller omöjliga att tillfriskna från av psykiatrin (Morrisson, 2005, 5). Studier pekar på att de tenderar att ses som motstånd och att man kategoriseras som en ”dålig” patient om man är själv-managing, och inte går in i en passiv beroenderoll, en process som Goffman kallar förrådelsetunneln (eng betryal funnel” då man dras in kafkaesque process (Morrisson, 2005, 6). Morrisson fann att Anspach teori om tertiär avvikande identitet (eng ”tertary deviant identitety”) passade in på motståndet mot psykiatrin och ”tala tillbaka” som nyanserar Scheffs teori om att bara internalisering är möjlig och inte motstånd (Morrisson, 2005, 11). Anspach ger en typologi över fyra strategier i tertiär avvikande identitetsskapande: normalisering av ens tillstånd, retreatism, disassociering och politisk aktivism (Morrison, 2005, 11). En del av motståndet utgörs av politiska konferenser, andra är självhjälpsgrupper som är politiserade (Morrison, 2005, 15). Detta blir ett sätt att lyfta fram ”subjagated knowledge”(Foucualt) eller ”hidden transcripts (Scott, 1990) där lokal, lågt-rankad, kunskap tas plats som alternativa diskurser och praktiker (Morrison, 2005, 19). Scott menar att medikalisering och impersonalisering (med begrepp som mental hälsa) kan vara avstigmatiserande men de kan samtidigt lyckas att ”marginalisera motstånd i vetenskapens namn” (Scott, 1990 i Morison, 2005, 21).
Denna rörelse har också funnits bland psykologer och psykiatriker som har velat reformera psykiatri. Dessa ser ofta det terapeutiska mötet som gott, men att det behöver vara kopplat till att bygga aktivt medborgarskap, tron på tillfrisknanden, tron på att meningsfulla liv är möjligt, starkare koppling till sociala orättvisor. Psykiatri har av-institutionaliserats och ska vara mer ”community-based”, men i praktiken har det blivit speciellt i USA mer utslagning och mer individualisering av problemet (Cohen, 2016, Scull, 2022), eftersom samhället drog sig tillbaka mera. Antipsykiatri växte till en rörelse under 1960-talet. Laing, Guttari, Sazs, Scheff och Goffman var tongivande i denna rörelse. Att prata om Robert Laing och andra som ”anti-psykiatri” rörelse menar Morrall är missvisande eftersom de mer ville reformera den (Morall, 2018). Laing testade vad som idag kan ses som extrema åtgärder, till exempel att låta någon regressera i Freuds termer genom att bajsa ner hela sitt sovrum exempelvis. Detta är exempel på vad Scull menar är ”foolish och romantic” syn på mental hälsa som många släppt inom forskningen (Scull, 2022).
Sammanfattningsvis verkar mad studies som fält verkar vara rätt insulerat och gör inte referenser till andra liknande fält som social psykiatri. Detta är en svaghet som också kan leda till en onödig radikalisering av fältet, där man bara ser politisk aktivism och organisering som viktigt. Galen blick och galenläsningar kan ha vissa användningsområden, men att uppmuntra detta hos personer kan leda till reifiering av ett visst tillstånd som är skadligt för individen. I Ingrams artikel så är han själv som en ”galen” som han betraktar som resurs för att han är en resurs som själv lever det. Andra forskare har poängterat att det är viktigt att ge brukare röst (Rose, 2019) men på vilket sätt detta görs kommer vara centralt, där mad studies tar en väldigt konfliktorienterad förhållning, speciellt abolitionisterna inom rörelsen.