Socialpsykiatri och social medicin är ett forskningsfält som har funnits under sena 1900-talet utan ha blivit ett större fält som påverkat mainstream nämnvärt. Samtidigt sker det mycket forskning inom det socialpsykiatriska fältet (Topor, 2017) som ger en samlad bild av att det dominerade bio-mediciniska modellen inte är tillräckligt för att stödja brukare (Topor, 2017). Socialpsykiatrin som fält har hittat flera faktorer som stödjer återhämtning: ”den materiella basen för återhämtning” med exempelvis socialförsäkringssystemens effekt, möta personen som en människa och medborgare i stället för en patient enbart, relationen mellan professionella och brukare där brukaren känner sig värderad och erkänd, sociala relationer som familj och vänner, bryta social isolering, inte reducera en brukare till dess problem, använder både brukare och den professionelles erfarenhetskunskap, ser person i ett livshistoriskt och socialt sammanhang (Topor, 2017).
En social tänkare som också var psykiatriker historiskt i denna tankefåra är Frantz Fanon. Fanon kallade sitt förhållningssätt för ”social psykiatri” som Fanon har skapat för att han var en psykiatriker (Adams, 1970). Fanon var en kritiker av vad han kallade för ”borgerlig psykiatri” som negligerade de ”sociogeniska” faktorerna i sin analys och praktik. Fanons arbete handlar om psykiskt våldet som en effekt av rasism och kolonialism. Fanon kritiserade psykologi för ”psykologism” som tendens att riktiga problem behandlas som fantasier som kunde med till exempel i KBT tas bort (Adams, 1970). Fanon menade att syftet med framgångsrik med psykiatri borde vara att främst minska alienation samtidigt som psykiatri ökar alienationen. Fanon använder sig av psykodynamiska begrepp, marxistiska tankar och Sartre bland annat.
I artikeln ”Why do we need a social psyciatry?” lyfts att sociala och kulturer faktorer återkommande visat spela roll, men har negligerats av maintream psykatri eller tagits in på ett för dåligt sätt (Ventrilgio, Gupta och Bhugra, 2016). Sociala och kulturella faktorer verkar dock nyligen börja tydligare bryta sig in i mainstream psykiatri. Ett tecken på det är Bughra som var med och skrev varför vi behöver social psykiatri är förste författare på rapporten av kommissionen ”Comission on the future of Psychaitry” där biologiska perspektivet och bio-psyko-sociala-kulturella perspektivet blandas i rapporten (Rose, 2019, 176). Det finns inom psykiatri fortfarande en stark rörelse om att premiera biologi och biomarkörer även fast det finns kritik mot hur detta görs (Insel, 2013 i Rose, 2019). Insel menar att man bör leta efter ”brain circuits” för att hitta den biologiska grunden till psykiatriska diagnoser, ett projekt som psykiatrihistorikern och sociologen Andrew Scull visar just nu är belastade med stora problem (Scull, 2022, 339).
Sociologer som Nikolas Rose leder fältet social psykiatri och menar att en sofistikerad kombination av biologi, psykologi, sociala och kulturella faktorer är vägen framåt som är genuint känslig för dessas olika faktorer och dess samspel, ett biopsykosociokulturellt paradigm (Rose, 2019, Bracken & Thomas, 2005). Rose vänder sig mot den bio-psyko-sociala modellen där biologi är primärt och de andra är statistister, som skulle kunna beskrivas som den BIO-psykosociala modellen (Rose, 2019). Social psykiatri tar inte den linje som vissa kritiker som till exempel Thomas Szaz har gjort att helt underkänna psykiatriska diagnoser, men man behöver ha en grundad forskning, som till exempel inte kan anta att depression och schizofreni är faktum i verkligheten utan mer heuristiker och att inte se dessa tillstånd är ”brain disorders” (Rose, 2019, 184, Scull, 2022). Social psykiatri är dock kritisk till psykiatri som den är just nu, och rejält kritisk som visas i Rose syn att ”globala syd” bör lära sig mer från misslyckande av psykiatri i ”Globala Nord” än dess framgångar (Rose, 2019, 185). Rose menar att det inom psykiatri funnits en ”läpparnas bekännelse” om kulturella faktorer (Rose, 2019, 186). Rose i fouauldiansk språkdräkt menar att en annan psykiatri är möjlig, som skulle skapa en annan biopolitik, genom att 1. ersätta diagnoser med ”formuleringar” (eng formualation) som börjar med att analysera den sociala situationen och hur samhället är drivare av dessa livssituationer. 2. Den biologiska reduktionismen behöver ersättas med ett forskningsprogram som tydligare situerar personen i dess miljö, är sociala faktorer inte är fakta som påverkar alla på samma sätt utan påverkas av kulturella förväntningar och förståelser (Rose, 2019, 190). 3. En ny roll för psyktrins profession som har ett bättre samarbete med icke-professionella och andra aktörer för att fullgöra idealet om community praktik som idag efter avinstituonalisering har lett till en annan form av negligering av personer (Scull, 2022, 286, Rose, 2019, 191). Psykiatrin bör heller inte säga att deras patienter lider av en ”sjukdom” men likväl ta deras tillstånd på allvar, och ge dem en riktig röst som ofta negligerats (Rose, 2019, 193, 194). 4. Ny syn på syftet med psykiatri, som inte skulle vara en anpassning eller försök till ”normalisering”, i att ”tysta organen”, ”må bra” och nå ”lycka”, utan att bredda ”bandwith” vad som är normalt och ta inspiration från förmågeperspektivet (Rose, 2019, 197).
Postpsykaitri (Bracken & Thomas, 2001) är ett perspektiv som går bortom dikotomin psykatri och antipsykiatri.). Postpsykiatri fokuserar på att skapa ”rum” för olika tolkningar som skapar en större lyhördhet, pluralism och testande från olika perspektiv och menar att brukarnas röster ska vara i centrum. De menar att de föreslår ett ”etiskt paradigm” i kontrast till det dominerande ”teknologiska paradigmet” (Bracken & Thomas, 2001).
Socialpsykiatri skiljer sig från social konstruktivistiska analyser av psykiatriska diagnoser som menar att dessa är rätt igenom social konstruerat (Scull, 2022). Social psykiatri menar att det är saker som sker i hjärnan men att detta är tätt sammanbundet med sociala och kulturella faktorer (Rose, 2019).