Komplexitet som dimension har undersökts av sociologer genom att analysera hur människor och samhällen hanterar en värld som präglas av mångfald och osäkerhet. Berger och Luckmann (1966) beskriver hur människor naturaliserar och ordnar verkligheten genom sociala konstruktioner, vilket skapar en känsla av stabilitet i en annars komplex värld. Beck (1992) kopplar modernitetens ökande komplexitet till framväxten av nya risker, där traditionella sätt att hantera osäkerhet inte längre räcker till. Han menar att vi lever i ett risksamhälle där teknologiska och globala fenomen bidrar till en hög grad av oförutsägbarhet. Från ett nätverksteoretiskt perspektiv har Duncan Watts undersökt emergenta fenomen, där komplexitet inte bara är en produkt av individuella delar utan också av deras relationer (2006).
Simplexitet: en balans mellan enkelhet och komplexitet, som ett sätt att hantera att leva i ett komplext system med genuin osäkerhet som till exempel kan kräva att utgå från olika tumregler som guide. Förenklad komplexitet eller simplexitet (Kluger, 2008) är en balans mellan minimalism och komplexitet. Syftet är att med lagom komplexitet och enkelhet stödja görandet av det goda livet. Simplexitet är ofta att hantera komplexitet genom att ta bort det som är oviktigt. Simplexitet nås ”via negativa”, genom att ta bort aspekter i livet. Komplexiteten möts med enkelhet (Taleb, 2010). Simplexitet är en av de viktigaste balanserna i ABT för simplexitet är där genom reflexivitet som en handlingsplan kan stakas ut för att förhålla sig till en komplex värld. Det är här man kan samla in tumregler, nedkokade lärdomar, vanor, ritualer och praktiker som skapar sett att hantera komplexiteten (Flyvbjerg, 2001).
Felbalanser
Här nedan följer olika obalanser i denna dimension.
Överförenkling är att man förenklar livet för mycket så det blir för rutinartat. Det kan också vara att den enkelheten man skapat i livet är för att man förnekar eller skyddar sig mot den komplexitet som man omges av. Ens liv kan minska i komplexitet om man slutar att bry sig om världen utanför sin intima sfär. Detta är dock oftast på kort sikt för att stanna i intimitetsfärens skapar problem där som att man blir uttråkade av varandra eller att man känner av infrapolitik och inframeningslöshet.
Överkomplexitet (Beck, 1992) är en felbalans där komplexiteten har växt sig större än vad som stödjer görandet av det goda livet. Beck använder sig av begreppet ”överkomplexitet” (Beck, 1992, 170) och Bauman en ”artificiell komplexitet” (Bauman, 2002, 138). Som samhälle tenderar det att bli mer komplicerade på grund av att det finns vinster med att öka komplexiteten genom exempelvis specialiseringen. Detta kräver dock att samhället skapar intuitioner och organisationer som kan hantera reproduktionen av den komplexiteten, exempelvis fungerande utbildning. Generellt är en trend i samtiden att komplexitet leder till mer komplexitet på grund av att det finns en tro på att komplexitet bara kan lösas med mer komplexitet (Taleb, 2012).
Att ta på sig en artificiell komplexitet är ett sätt att skapa utmaning i vårt liv som vi söker, men vi gör det på ställen som inte har ett värde för andra. Exempelvis kan det vara att ha ett intresse som erbjuder enorm komplexitet i utmaningar, exempelvis väldigt svåra dataspel eller sällskapsspel. Massa tankar och energi går in i något som inte har något värde utanför den hedonismen. Människor som gillar utmaningar reagerar väl på det, och kan tänka bort meningslösheten i den utmaningen man har tagit på sig. Baudriallard har menar hur vi tar på oss utmaningar som att springa maraton som är meningslösa:
”The marathon is a form of demonstrative suicide, suicide as advertising: it is running to show you are capable of getting every last drop of energy out of yourself, to prove it… to prove what? That you are capable of finishing. Graffiti carry the same message. They simply say: I'm so-and-so and I exist!”
Ted Kascinsky kallade det för surrogataktiviteter, saker vi fyller vårt liv med för att ha utmaningar när vi inte har egenmakt. Artificiell komplexitet finns också i att fylla sina fritider med flera olika aktiviteter som skapar en känsla av tidsintensifiering och stress (Wajcman, 2015). Artificiell komplexitet kan också tas in i den privata sfären, där vi förstorar det privata livets utmaningar för att vi inte har ett större konkurrerande problem, som kan sätta dessa mindre utmaningar i perspektiv. Ett exempel är att hänge sig åt komplexiteten av olika relationer i realityserier. Komplexiteten i dessa draman är något som ger oss material att fylla konversationer med våra vänner, som kan maskera en tomhet. Ett annat exempel är den konstanta kommunikationen som sker i organisationer via mail och program som Slack och Microsoft Teams som sätter personer ur konstant rytm, minskar emotionell energin och ur djupt fokus, känslomässig instämning med den uppgift man utför (Newport, 2016, Wajcman, 2015).
Ett liv eller en aktör kan vara inne i en överkomplexitet, en komplexitet med så mycket olika samverkande faktorer att det knappt eller inte alls går att hantera. Denna överkomplexitet kan vara i ett försök att leva eudaimoniskt men att man tar på sig för mycket utmaningar samtidigt. Detta skiljer sig från den felkomplicerade liv, där komplexiteter uppstår men det är inte något som gör att man strävar mot att vara mer centrerad i medborgarkampen, utan komplexiteten är fast i ett spindelnät i privatkampen. Komplexitet kan uppstå som ett resultat av andra obalanser: inte ta risker, inte vara i medborgarkampen, söka för mycket i hedonistiska aktiviteter osv.