Psykologi som fält är det som haft ansvaret för vad som varit det explicit terapeutiska i arbetsdelning mellan olika forskningsfält. Psykologi har mer och mer rört sig närmare ”neurovetenskap” som fält där biologiska aspekter är centralt för att förstå människan. Psykologi har en mångfald av perspektiv och en stor diskussion inom sig, där det finns forskare som är kritiska mot mainstreampsykoterapi och psykiatri.
Detta avsnitt kommer först att redogöra för några drag av den diskussion som finns om psykoterapin och psykiatrins tillstånd inom psykologi som fält. Efter det kommer jag redogöra och diskutera de analysera som sociologer gjort av psykologi, psykoterapi och psykiatri. Syftet är att sätta den kontext som socioterapi behövs i. Det är tillräckligt många problem med psykoterapi och psykiatri för att motivera socioterapi byggs ut som ett konkurrerande och kompletterande forskningsprogram.
Diskussioner inom psykogins fält
En rörelse inom forskning och bland praktiker är evidensbaseradterapi (EBT) men ändå finns det samtidigt flera problem med vetenskaplighet inom fältet (Cook, Schwartz & Kaslow, 2017). Replikeringskrisen inleddes med att det visade sig överraskande svårt att replikera psykologiska experiment (Open Science Collaboration, 2015). Det har varit en diskussion om hur exakt detta ska tolkas och hur stor kris det är och om det är en kris egentligen. Socialpsykologer som Gilbert menar att detta har förstorats upp och speciellt kritiken mot socialpsykologi har varit för hårt och delvis ogrundad (Gilbert, mfl, 2016). Experiment har setts som de mest tillförlitliga inom psykologi och dessa verkar inte ha den kvaliteten, eller göras på den nivå man hoppades. Samtidigt finns det kritik från humanister och existentiella psykologer att experiment på detta sätta är kopplat till en manipulerande och teknisk syn på människan. RCT:s har använts för att skapa det så likt som ett fullt experiment som möjligt men detta har också inbyggda utmaningar till exempel att det inte går att skapa en full blindhet bland forskare, praktiker och patienter (Scull, 2022). EBT som rörelse har menat på att andra sätt är viktiga för att samla ”bevis” för bästa metoderna, som till exempel kvasiexperiment osv. Bristen på vetenskaplighet har poängterats vid skapade av diagnoser för olika manualer, där till exempel DSM3 kritiserats för att förlita sig på konsensus, röstning och kommittéer (Scull, 2022). Skaparna av DSM3 har dessutom riktat väldigt hård kritik mot hur DSM -5 skapats (Frances, 2013).
Reduktionism har inom vetenskapen varit viktig för vetenskapligt framskridande, men hur långt denna reduktionism har gått har setts som ett problem av flera psykologer. Det är framför allt en biologisk reduktionism som flera psykologer vänt sig emot, där det sociala, om det tas in inte tas med på ett tillräckligt sätt. Men även mer biologiskt orienterade forskare har även de riktat kritik på en övertro till att hitta biologiska förklaringar som varit resursödslande (Insel, 2013)
Socialpsykologer har riktat kritik mot hur klinisk psykologi har dominerats av ett biologiskt tänk där det sociala aspekterna tagits med för lite (Maddux & Tagney, 2010). Det sociala ska sägas är närvarande i olika psykoterapier på olika sätt men alldeles för lite enligt kritiska psykologer men även socialpsykologer. Alexander Haslam som är socialpsykologi menar att detta är fallet och har gjort studier utifrån sociala identitetsteori som visat på hur starkt vår hälsa är kopplad till hur många grupper vi är en del av och hur vi är integrerade med dem (Haslam, mfl, 2016).
Socialpsykologiska interventioner är ett starkt växande fält som gör att mycket av den kritik som kommer från sociologer är sant om de riktar sig till praktiken men inte som psykologi som helhet Maddux & Tagney (2010) visar hur detta fält, med socialpsykologiska grunder för kliniska interventioner växer. Utgångspunkten är att socialpsykologi och klinisk psykologi har setts som två skilda fält men att det egentligen bör ses som och bör vara helt integrerade fält (Maddux & Tagney, 2010).
Klinisk psykologi har dominerats av biomedicinska modellen som gjort att socialpsykologi blivit bortprioriterad, med resultat att gruppterapeuter ofta kategoriseras som ”alternativa terapier”. Medicinska analogin med att likna psykiska tillstånd vid sjukdomar inte har tillräckligt stöd, men skulle kunna få i framtiden (Madduz & Tagney, 2010, 6). De är kritiska mot att diagnoser lokaliseras inuti individen i stället för att anläggas i en relationell kontext (Madduz & Tagney, 2010, 6). Tidiga försök till att få ihop klinisk och socialpsykologi har gjort som inte blev verklighet, till exempel med journalen som blev väldigt teoridrivet exempelvis i Journal of Abnormal and Social Psychology 1921, som gjorde att den splittrades i två skilda journaler och det var några få som sökte en integrering.
Brown och Harris utvecklade en inflytelserik social modell för depression, där depressiva sammanbrott förstås i relation till livshändelser, förlust, långvariga svårigheter och sociala sårbarhetsfaktorer som ensamhet, brist på nära förtroliga relationer och klass- och genusrelaterade livsvillkor (Brown & Harris, 1978). Kritiken mot en alltför farmakologisk förståelse av depression har också hämtat stöd från forskning om antidepressivas begränsade effekter, STAR*D-studiens resultat, problem vid behandlingsresistens och biverkningar av nyare antidepressiva läkemedel (Kirsch mfl, 2008)
Forskningen kring att utreda effekter av olika terapier och psykofarmaka är också kantade med stora utmaningar. Psykoterapier har en tendens att forskas på mycket och bli hypade när effekterna verkar stora, men på grund av att forskare som är investerade för mycket, litet antal deltagare i studierna och allmänt låg kvalitet på studierna (Moloney, 2013). Det har funnits kritik från humanistisk psykologi att psykologi och psykiatri bemött patienter på fel sätt, genom att ha ett för stort maktövertag, underskattat vikten av mänsklighet och empati och haft en övertro på manualiserade tekniker och processer (Moloney, 2013). I meta-analyser så är det KBT som får en effekt för vissa patientgrupper, men i en studie minskades effekten när man hittade opublicerade studier som alltså tog bort publiceringsbias (Moloney, 2013). Dessa meta-analyser gäckas också av att mycket av effekten försvinner om man tar bort placoboeffekten, samtidigt är också placeboeffekten i vissa tillfällen svår att riktigt återskapa som minskar hur stor placeboeffekten skulle kunna vara för kontrollgruppen, som ofta vet att de inte får den genuina terapin. Placeboeffekten vet vi inte exakt vad den är men en del verkar vara just att sociala aspekter spelar in som inte tas tillräckligt på allvar. Ett problem med forskning på psykofarmaka är publiceringbias, spökskrivare, ren korruption, ett beroendeförhållande mellan psykofarmaka företag och forskare som i flera fall hängett sig åt att frångå objektivitet som mål (Scull, 2022). Vissa menar att psykofarmakarevolutionen har avstannat och befinner sig i en kris med få nya läkemedel som kommer och mindre framsteg man först trott med nya ”generationer” av psykofarmaka (Scull, 2022).
Evidens-baserad terapi är ett eklektiskt paradigm som fokuserar på terapier som har stark evidens enligt förespråkarna (Insel, 2013, Cook, Schwartz & Kaslow, 2017). Förespråkare för evidensbaserad terapi menar att när ny forskning integreras väl med erfarna terapeuter har det hög effekt som kan vara kostnads-effektivt om det appliceras online (Cook, Schwartz & Kaslow, 2017). Problemet med detta paradigm ligger i vad evidens-baserad innebär. Flera problem har uppstått på grund av begränsningar i RCTs för både terapier och psykofarmaka där det är svårt att skapa dubbelblindhet. Scull pekar på att KBT ändå har hjälpt vissa patientgrupper och detta kan stödjas, medan andra är mer kritiska mot denna effekt eftersom så mycket är andra faktorer som allians, möte med andra människor eller att få uppmärksamhet som skapar placeboeffekten (Scull, 2022, Moloney, 2013). Bornemark menar i stället för evidensbasering som är ett omöjligt ideal att uppnå och som skapar en hybris hos utövarna och vissa förespråkare inom forskning, samtidigt som ideologi smyger sig in under begreppet evidensbaserad (Bornemark, 2018). Bornemark menar att vi hellre bör använda oss av begreppet evidens-informerad som är något ödmjukare till hur svåra dessa frågor är att hantera med dess komplexitet, samt att evidensbaserad har en för positivisk grund som missar att terapier har performativa effekter (Bornemark, 2018). Evidensbaserad missar alltså den kulturella effekten av vad som sker till exempel om ett helt samhälle genomgår en KBT terapi, som försökts i Storbritannien (Moloney, 2013). Ett annat problem med EBT är att det inte finns en konsensus kring vad som är empiriskt grundat och evidensbaserat (Cook, Schwartz & Kaslow, 2017). Exempelvis som redan synliggjorts finns det en stor diskussion och kritik av validiteten och reliabiliteten i olika dimensioner av diagnoser som EBT bygger på, som gör att det blir något missvisande att kalla det för evidensbaserat (Scull, 2022). Att både befinna sig i en vetenskaplig kris och samtidigt säga att man är evidensbaserad är inte hållbart.
Några få psykologer har problematiserat psykoterapins, psykologin och psykiatrin ofrånkomligt politiska grund och om hur en person bör vara, implicit och explicit, medvetet och omedvetet (Totton, 2006). Psykoterapi utger sig för att vara politiskt neutral men är genomsyrad av en liberal politik (Totton, 2000, 2006). Psykoterapi är en del i att internalisera vissa strukturer som fast, reiferade och i stället ska man förändra sig själv, det finns också en process av externalisera inre psykiska processer (Totton, 2006). Psykoterapi är länkad på en ”djup nivå” till det moderna självet och det moderna självets politik genom framför allt responsibilisering (Rose, 1989 i Totton, 2006, xvii).