Kritisk psykologi är en samling av psykologer och inriktningar som ifrågasätter ”maintream psykologi” som enligt dem brister i reflektion och analys kring makt, politik, samhälle som drar mycket teoretisk kraft från kritisk teori som främst har varit i social teori (Walkerdine, 2002, Fox & Prilleltensky 1997). Kritisk psykologi kan ses som ett paraplybegrepp. Kritisk psykologi startade med antipsykiatri(reform)-rörelsen på 1960-talet. En märklig förståelse som vissa forskare inom fältet verkar ha är att psykoanalytisk psykologi bör ses som kritiskt, som glömmer att psykoanalytiska var i en stark hegemoni under mitten av 1900-talet i USA, som föll sönder på grund av psykofarmakarevolutionen (Scull, 2022). Kritisk psykologi har ofta en vänster och ibland en feministisk betoning där man använder sig av sociologi och social teori generellt för att förstärka analysen (Walkerdine, 2002). I böcker om kritisk psykologi samsas både sociologer och psykologer, kritisk psykologi kan ses ligga i ett gränsland mellan sociologi och psykologi men på ett annat sätt än till exempel socialpsykologi (Walkerdine, 2002). Under detta paraply finns community psykologi, social materalistisk psykologi fenomenologisk, narrativ, existentiell psykologi och integritetsterapi bland annat. Här används samhällsvetare som Habermas, Beck, Elliott, Marx, Foucault, Fanon osv. Fältet är rätt så litet med några få tidskrifter.
Community psychology är väldigt likt kritiskt socialt arbete: begrepp som empowerement, diversitet, social rättvisa, individens välmående, medborgerligt deltagande, ”känsla av community” som ett teoretiskt preciserat koncept, samarbete och community strenght, jobbar på community nivå i stället för bara kliniskt med ”bottom up feedback” och pluralism i vetenskapliga metoder (Trickett, 2009). Ett vanligt teoretiskt ramverk som används är ekologisk systemteori som gör att man kan välja en nivå där man kan ha som störst effekt, och vissa är på en community nivå och ibland på högre nivå. Första och andra ordningens förändring, förändrar något som skapar förändringar på annat. En förgrundsgestalt är Kurt Lewin som menade som psykologi att forskning och handling behöver göras båda. Inom kritisk psykologi finns det en kritik mot mainstreampsykologi som är för individualiserande blir skuldbeläggande. Ett mål är att bygga ”kapaciteter” i communityt (Trickett, 2009). Det som community psykologi inte har är de sociologiska begreppen och förståelsen även fast de har fokus på det sociala.
Social materialistisk psykologi har som utgångspunkt som de andra fälten som behandlats ovan. Man är kritisk mot de diagnoser som sätts på grund av bristande validitet, att psykoterapi förlitar sig för mycket pratande, är för individualistiskt och idealistisk som gör att materiella faktorer ignoreras (Moloney, 2013). De är misstänksamma mot ”individuella skillnader” i sårbarhet, utan tittar på situationen och biografin (Moloney, 2013). Förändring är möjligt genom att hitta resurser runt om sig, så likt de problemlösandet som redan görs inom socialt arbete. Problemet tillskrivs samhället i stället för individen (Moloney, 2013).
Social materalistisk psykologi som är den som mest skulle kunna ses som en socioterapi mer än psykoterapi för att den inriktningen på så många sätt grundar sitt tänk i det sociala sammanhanget. De ser till exempel depression som en förkroppsligad ojämlikhet, men vill samtidigt inte bara vara inversion av ”psykologimainstream” (Moloney, 2013).
Fenomenologisk psykoterapi handlar om att vara kvar, stanna i och reflektera kring upplevelser, gå på ”djupet” vad är det vi egentligen upplever och skapa en öppenhet till erfarenheter som andra terapier. Denna terapi har även blandats med existentiell psykologi av flera utövare. Kritiken av denna terapi är att upplevelser inte är allt, den kan också leda till ältande som kan bli ett problem.
Feministisk terapi kan ses som en blandning mellan psykoterapi och socioterapi. Man tar in sociologiska begrepp från feministisk teori som dubbla skiftet, internalisering av självhat, marginalisering, strukturer, förtryck, och frånkoppling från sina känslor. Samtidigt som man också använder sig av tankar från kognitiv beteendeterapi. Man vill skapa ett medvetande höjning för att se att ens personliga problem har en samhällelig koppling likt Mills tyckte att sociologer ska göra. Detta går till det centrala antagandet inom feminism att det privata är politiskt. Några spännande exempel är att man ska träna sig i att bli mer bestämd som en motståndspraktik mot att man socialiserats till att inte säga vad man egentligen tycker som kvinna. I vissa feministiska terapier blandar in KBT men samtidigt vill man få den som går i terapin att bli politiskt aktiv som feminist som en del av ens läkning.
Narrativ terapi fokuserar på berättelser och diskurser om oss själva och världen. Den har även en postmodernistisk och social konstruktivistisk grund. De postmoderna dragen att det inte finns någon sanning kan man ifrågasätta, och socioterapin skulle definitivt ta ombord en språklig nivå i att göra analyser, men behöver inte fästa sig vid en postmodernistisk syn på sanning. Målet med narrativ terapi är att skapa en mer produktiv berättelse, att synliggöra dominerande berättelser, och skriva om dessa berättelser och hitta alternativa berättelser. Detta kan göras genom att till exempel leta efter undantag till berättelsen, eller att göra ”tunna berättelser” mer tjocka som skapar mer utrymmer för förståelse av varför man har svårt med något. Tunna berättelser är ofta ett problem får människor som har mycket ångest eller deprimerade, som gör att ältandet blir väldigt ensidigt. Narrativ är kopplat till ens identitet och själv. Kritiken mot denna terapi är att den fokuserar på pratande och för lite på handling (Moloney, 2013). Socioterapi skulle kunna göra habitus och agens analyser för att synliggöra vilka handlingar som är kopplade till detta också. Och övningar som inte bara är grundade i reflektion och prat och tänkande.