Kritisk optimism/realistisk idealism

Sociologer har återkommande undersökt hur samhällen förhåller sig till vad som är möjligt – både för individen och för kollektivet (Wright, 2011). Möjligheter handlar om vad som skulle kunna vara annorlunda, både i människors egna liv och i samhället. Hopp står ofta i kontrast till förtvivlan, och möjligheter fördelas ojämlikt, där vissa har större tillgång till möjlighetsrikedom beroende på sin position i sociala nätverk (Burt, 2005). Möjlighetssociologi har utforskat hur balansen mellan optimism och kritik är avgörande (Holmes, 2016).

Realistisk idealism/kritisk optimism/vuxenhet: balans mellan idealism och realism, eller kritik och optimism. Realism och idealism behöver vara i balans för vuxenhet enligt filosofen (Nieman 2013), att kunna tänka idealistiskt men att grunda det i nuet, vardagen och i närkampen med nuet, att vara optimistisk och hoppfull men grundad i en kritisk medvetenhet (Holmes, 2016). Vuxenhet är en balans mellan realism och idealism enligt Susan Nieman (2013). Idealism i att se vad i världen som skulle kunna vara annorlunda och en realism i att börja detta projekt någonstans. Man kan lägga till att realism och idealism är också att hitta en balans mellan vad som behöver förändras och vad som kan konserveras, mellan progressivism och konservatism. Nieman tar tonåringen som exempel som pendlar mellan fatalistisk realism där inget går att ändra, allt är som det är och alltid har varit. Nieman tar också upp den vuxne som förlorat idealismen och bara har en torr realism kvar (2013). Nieman ser också att tonåringen kan pendla till överidealism där allt borde ändras direkt annars är världen och alla i den ond. När tonåringen märker att detta inte går pendlar den tillbaka i fatalistisk realism. Vuxenhet är enligt Nieman där hon bygger vidare på Kant, att hantera den här balansen mellan idealism och realism.

Inom forskning så har begreppet ”realistiska utopier” använts för att visa vad som redan finns som en språngbräda till att detta går att göra på en större nivå genom experimenterande och reformer (Wright, 2011). Balansen mellan progressivism och konservatism är också att inte sträva efter förändring som något gott i sig, eller det som varit som något gått i sig, utan det gemensamma goda är målet. Progressivism kan också vara progressiv så att den förgör viktiga världen och system som vill ha, det finns risker med förändringar. Konservatism kan också gå så långt att den blir rigid att den inte kan hantera förändringar som behöver bemötas.

Vuxenhet är en balans som kan vara på högre plan. Vuxenhet kan vara i privatkampen, den vuxne föräldern som tar ansvar för sin familj och försöker göra det bättre för den. Vuxenhet kan också vara i medborgarkamp, vuxet medborgarskap där man har en realistisk idealism i hur man agerar. Felbalanser är en infantiliserad privatkamp där man inte tar ansvar, pendlar mellan idealism och realism och hänger sig åt konsumtion och lek utan högre syften bortom sig själv (Nieman, 2013, Barber, 2006). Medborgarkampen kan också vara infantiliserad som vi ser i Brennans konceptualisering av hobbitar (som är i fast i privatkampen och inte vill veta av vad som händer i stora världen) och huliganer som ser medborgarkampen och det politiska som en åskådarsport mellan olika lag (Brennan, 2016).

Holmes introducerar begreppet kritisk optimism samtidigt som hon argumenterar för att sociologi generellt har en pessimistisk slagsida (Holmes, 2016). Kritisk optimism är en balans i att det är en optimism som är en ”critical action of the will” lånat från Gramsci (Holmes, 2016). Holmes argumenterar för att vi behöver ha en optimistisk syn på förändring där hon ekar andra som menar att agens inte kan tas bort eftersom det är empiriskt svårt att inte se att agens visas på olika sätt (Paulsen, 2013, Scott, 1999). Kritisk optimism har en kritisk medvetenhet om vad som är för problem i världen men att det går att göra något åt det. Så väldigt likt Niemans syn på vuxenhet, realistisk idealism. Optimism är inte något som är enbart individuellt, utan mest grundat i de sociala interaktioner som till exempel skapar emotionell energi som leder till optimism och stolthet, men också större ”kulturer av optimism” (Bennet, 2011).

Felbalanser

Här nedan följer olika obalanser i denna dimension.

Grym optimism när något du önskar i vägen för ditt blomstrande (Berlant, 2011). Det kan vara en idé, en socio-teknologi eller psy-teknologi, politisk vision som ger oss hopp om att blomstra, men påverkar oss negativt.

Grym pessimism med inspiration från Berlants begrepp grym optimism vill jag lägga till en annan obalans som är ”grym pessimism” som ekar Aristoteles felbalans om vi har för lågt självförtroende som gör att vi inte tar oss för något (Aristoleles, 1998). Grym pessimism är att se att världen är ohanterlig eller att strukturer verkar totaliserande över oss, inom psykologi kallad för inlärd hjälplöshet (Seligman, 1966). Det är en grym pessimism i att pessimismen är falsk och onödig. Till skillnad från en pessimism som är mer filosofiskt grundad a la Schopenhauer och kan vara produktiv, även det psykologiska konstruktet ”defensiv pessimism” (Norem & Cantor, 1986). Kritisk pessimism är en felbalans som Holmes argumenterar finns som ett bias bland sociologer (2017). Kritisk pessimism har dygden att försöka förstå ett fenomen, men missar att bygga alternativ och har en allmänt pessimistisk slutsats som kan reifiera. Detta kan bli en form av grym pessimism för det underskattar agens och resurser som finns till förändring.

Infantiliserad privatkamp där man inte tar ansvar, pendlar mellan idealism och realism och hänger sig åt konsumtion och lek utan högre syften bortom sig själv (Nieman, 2013, Barber, 2006). Medborgarkampen kan också vara infantiliserad som vi ser i Brennans konceptualisering av hobbitar (som är i fast i privatkampen och inte vill veta av vad som händer i stora världen) och huliganer som ser medborgarkampen och det politiska som en åskådarsport mellan olika lag (Brennan, 2016).

Infantaliserad (Barber, 2007, Nieman, 2013) är motsatsen till vuxenhet som är realistisk idealism. Infantaliserad är här betydelsen av en för stark svängning mellan realism som blir en refierad cynism eller en orealistisk idealism.

Orealistisk cynism i en nostalgisk eller reaktionär konservatism som överskattar faror med förändring och även en orealistisk idealism/ överprogressivism som underskattar faror med förändring och överskattar de positiva effekterna av förändring.

Utopofobi kan lägga hinder för att ta sikte på samhällen som är rättvisa på grund av att där ”politisk möjlighet” (eng political feasability) kan bli en självuppfyllande profetia (Estlund, 2014). Hur stort detta gap är mellan vad vi borde kunna göra (ability) och vad vi gör. Hur stort ska detta vara? Estlund kallar det för ”tillrättalagd realism” när det är ingen skillnad mellan bordet och vad vi kan göra (2020). Estlunds argument är att utopi är en viktig del av politisk filosofi och måste alltid vara där, även fast det inte helt går att nås. Gapet mellan mediokerhet och ett samhälle av moralisk perfektion är något vi kommer att upptäcka efter som det är ett sökande efter det goda livet (Savage, 2021). Här kan även motsatsen tas in som är en reifierad utopism eller naiv realism, där man tror sig ha en stor förmåga att se vad det bästa samhället skulle kunna vara (Popper).