Dimensionen handling är en annan helt central dimension för sociologi. Att förstå handling som en social händelse – varför den sker och på vilket sätt – är avgörande för att förstå människan som ett socialt djur. Handling genomsyrar människans liv, från det politiska agerandet till skapandet och användandet av verktyg som formar världen (Arendt, 1998). Ett centralt fokus inom sociologin är att undersöka hur människan både är ett medel och ett mål för sig själv, samt hur hon är både subjekt och objekt i sina handlingar och sociala sammanhang (Weber, Marx, Simmel, de Beauvoir, Mills, Haraway, Bourdieu). Weber analyserade handling som meningsfullt orienterad till andra, och hans begrepp om idealtyper förklarar olika typer av handlingar, från traditionella till rationella. Marx lyfte fram hur handling formas av produktionsförhållanden och arbetets alienation, vilket gör människan till både skapare och skapad i det ekonomiska systemet. Simmel såg handlingar som uttryck för individens relationer med sociala strukturer, där även små handlingar kan avslöja samhällets större mönster.
Subjektivierad självobjektifering - sobjektifering: Sobjektifiering (subjektivierad objektifiering) är en balans i att använda sig alltså objektifera sig själv som ett instrument utan att enbart bli ett instrument för sig själv och andra (de Beauvoir, 2018). Subjektivierad tar jag från Touraines teori i betydelsen av ”viljan att bli en aktör” (1995) som skiljer sig från Foucaults anti-humanistiska begrepp subjektifiering. Subjektifiering menas här att det finns ett subjekt som kan uppleva och ha en medvetenhet upplevelse och inte kan ses som ”död” (Heartfield, 2002). Subjektivierad självobjektifering kan liknas vid den kritisk cyborg efter (Haraway, 1985), som använder sig själv som instrument utan att göra sig själv till en ”glad robot” (eng cherfull robot) (Mills, 1959) utan fortfarande har mänsklighet och subjektiv upplevelse kvar. Sobjektifiering är ett balanserande med att skapa och använda verktyg utan att själv bli använt av verktyget som exempelvis Illich haft som återkommande tema i hur institutioner tappar det mänskliga, objektifierar för mycket och mister det subjektiva (Illich, 1973). Samma tema om hur artefakter skapade av människan skapar formar oss och vårt tänkande (Hornborg, 2021, Hacking, 1999, Callon, 2021, Latour, 2005, Bennett, 2010). Balanserandet mot sobjektifering är alltså att designa och använda artefakter, verktyg och teknologier så det mänskliga subjektiva inte går förlorat. Samtidigt ska artefakterna, verktygen och teknologierna kunna användas för att stödja sökandet av goda livet. Taylor pekar på att instrumentellt förnuft har en ”rik moralisk bakgrund” med att minska lidande, problemet som blir en obalans är ”runaway instrumental reason” när subjektiviteten hos människor inte tas på allvar, exempelvis i mötet mellan en läkare och patient (Taylor, 1991).
Den glada roboten (cheerful robot) (Mills, 1956) såg Mills som den stora faran i moderniteten, där viljan till frihet bortom alienerade byråkratiska miljöer verkade försvunnit och samtidigt präglas av en nöjdhet hos subjektet (Mills, 1956, 171, 175). Mills sätter upp renässansmänniskan som motsatsen som framför allt strävade efter sin frihet. Den glada roboten pekar i en riktning mot att människan blir bara ett objekt för sig själv, men finner en viss njutning i det. I stället för renässansmänniskan som tyngs av en humanistisk tradition som är något daterad, vill jag i stället leka med robot begreppet och i stället vända mig till Donna Haraways begrepp cyborgs (1985). Den kritiska cyborgen är den som har en subjektivierad självobjektifering och tar bort Haraways koppling till bara feminism, socialism och materialism (1985). Kritiska cyborgen eller kort cyborgen ser sig som just en cyborg med teknologier kopplade till självet, cyborgen fångar den här balansen som en metafor. Människan kan ses alltid vara en form av cyborg med att människor skapar och använder (anthro)teknologier på sig själva för att transformeras och nå högre höjder genom övande (Sloterdijk, 2013).
Foucault rörde sig från att dödförklara ett subjekt bortom diskursen i början av sin karriär, men återfann den på slutet i att vårt själv kan bli ”authored” av oss, och att vi kan ”producera” oss själva som en livskonst med referens till Nietzsche och antikens filosofier i en ”omsorg om självet” (Foucault, 1984). Individer kan ”kultivera” dem själva genom ”konster i existens” (eng ”arts of existence”) som kan vara en grund för motstånd (Danaher et al., 2000: 150 i Webb, 2019, 144) Bourdieus ”self-fashoning” öppnar också upp för att skapa förändringar (Webb, 2019). Existentiella sociologen Touraine menar att begreppet subjekt bör definieras som viljan eller försöket av individen att bli en aktör, där subjektet blir ett motstånd, en negation som alltid finns närvarande mer eller mindre (Paulsen, 2013, 21).
Vi betraktar oss själva och andra ofrånkomligen som både ett subjekt och objekt (de Beauvoir, 2018). Vissa sociologer har i debatten motsatt sig försök att se sig själv som ett objekt, att det är reifierade, autentiskt och instrumentialiserad och alienerande. Objektifieringen kan vara mer eller mindre autonom eller heteronom. Vi kan till exempel med agens skapa praktiker som är i motstånd mot olika praktiker och rutiner i världen. Bygga vanor som blir nya rutiner mot en rutinisering av livet. Vi kan se oss som något som inte nödvändigtvis är lagbundet men inom vissa begränsningar. Vi kan inte vilja oss till vad som helst, utan vi behöver behandla oss själv om vi vill skapa förändring och leva ett moraliskt liv med en tröghet, och en insikt att vi är oberäkneliga och svåra att kontrollera.
Sobjektifering fångar att objektifiering genom olika teknologier, till exempel själv-teknologier (Rose, 1999) behöver göras balanserat. Till exempel så är kvantifiering på viss nivå bra, och att skapa rutiner som ger trygghet, och försöka bli bättre i vad man gör. Men den kalkylerande objektifiering som är en del av kultur där allt ska optimeras genom mättande går för långt, exempelvis inom hälsa och lycka (Davies, 2015, Cederström & Spicer, 2015).
Sobjektifiering är en balans i att vara sig själv som mål och ha andra som mål, med att vara med i en process där man själv och andra blir medel för att nå dessa mål. Makro, meso och mikrosubjekt är skapande aktörskap på olika nivåer, där balansen mellan att vara medel och mål uppehålls. Mesosubjekt är när exempelvis professioner ökar vad Fullan kallar för ”professionella kapital” där humankapital, beslutskapital och socialt kapital växer för att öka kapaciteten inom organisationen för att hantera olika utmaningar (Fullan, 2011). Makrosubjektivitet är en svårare utmaning men är när större grupper eller hela samhällen blir en aktör. Marx syn att arbetarklassen skulle vara den makrosubjekt har motsvarats av en kollektiv skapande av aktörskap i skapande av nationer med ett självbestämmande.
Felbalanser
Här nedan följer olika obalanser i denna dimension.
Robotifierad
Glada roboten är ett exempel på det på en för långt gången objektifiering/instrumentialisering. Den glada roboten (cheerful robot) (Mills, 1956) såg Mills som den stora faran, där viljan till frihet bortom alienerade byråkratiska miljöer verkade försvunnit, att det fanns viss nöjdhet i detta (Mills, 1956, 171, 175). Motsvarigheter finns i begrepp som funktionell dumhet (Alvesson & Spicer, 2012), falskt medvetande (Marx). Ett exempel är på ett kvantifierat liv som personen tycker är bekvämt. Olika appar som leder till god hälsa, som stödjer livet på olika sätt (King, mfl, 2019). Det kan vara algoritmer som kurerar bra innehåll i olika appar (Seymour, 2019). Olyckliga roboten – är den objektifierade personen som inte finner någon lycka eller njutning i sin underkastelse. Den olyckliga roboten pendlar mellan cynism, förtvivlan, grym pessimism och grym pessimism.
Översubjektivering
Översubjektivering är tillståndet att se sig själv som bara ett mål i sig, och en ovilja att behandla sig själv som ett verktyg/medel. Det skapar en ovilja att göra annat än sådant som kodas som ”självförverkligande” eller att bara allmänt behöva utföra arbete. Att jobba blir något som bara ses som ett förtryck. Att vara en del av ett kollektiv ses också som något farligt eller jobbigt. Viljan till aktörskap blir från kopplat andra människor. Detta knyter an till felbalansen urbäddad autonomi, en solipsistisk tillvaro av överindividualisering och atomism.
(Över)-objektifiering eller felobjektifiering sker exempelvis när man blir ensidigt behandlat objekt eller verktyg, exempelvis sexuell objektifiering eller slaveri. Objektifiering antas i ABT vara balanserat om det är genuint autonomt, exempelvis att objektifiera sig som ett verktyg genom att sträva efter det goda livet.
Teknologiserad
Teknologiserad är när de objekt, teknologier (tekniska och kulturella teknologier) och instrument som vi använder oss av börjar påverka oss och smittar av sig eller formar oss. Vårt verktyg kan bli våra mästare. Olika artefakter och verktyg som människan skapat formar i sin tur människan. Några av de mest dominanta idag är skriftspråket, tryckpressen, tv:n, mejl, datorn, medicinska innovationer, fartyg, avlopp och rening, kärnkraft, smartphonen, bilen, pengar, digitala algoritmer, fabriken med dess olika teknologier. Nya teknologiska innovationer kommer med en följd att de som kan snabbast lära sig den nya teknologin och utnyttja den kan genom teknologin kontrollera andra människor. De som kan programmera kan genom teknologin kontrollera andra människor genom algoritmer och med beteendedesign forma ett visst beteende som optimerar för vinst för de företaget de jobbar för. Pengar är ett sätt att underlätta handel och flytta skuld. Men det verktyget kan i sig bli ett sätt som man strävar efter. Något som blir ett verktyg för att göra sig fri från hinder och öka sin njutning. Men pengar kan förföra när man ser att det är något man kan ha mer av, så blir pengar i sig målet. Smartphonen ska underlätta att kommunicera, men den stora effekten är inte förbättra kommunikation, utan snarare intensifierad kommunikation av vissa ämnen- som främst är triviala. Det är inte många som bara ser mobilen som ett verktyg längre, utan ett objekt med stark påverkan på ens beteende. Som kräver reflektion, viljekraft, skapande av vanor och levnadsregler för att förhålla sig till. Teknologiserad som obalans är att vara utsatt för teknologier som har skadliga effekter. Exempelvis det ”långsamma våldet” som det är att bo vid en fabrik som släpper ut olika farliga kemikalier som leder till att man dör i förtid i exempelvis cancer.
Teknologiserad
Teknologiserad är också i betydelsen av att de kulturella och kroppsliga tekniker eller teknologier som vi använder mot självet gör oss bara till objekt eller att de formar vårt beteende på ett sätt som vi inte hade ämnat från början. Nicholas Rose är en sociolog som undersökt hur teknologier riktade mot självet formar oss (1999). De teknologier som vi riktar mot självet är i dagens samtid ofta hämtad från psykologiskt tänkande (Rose, 1999). Det är egentligen olika idéer om hur vi ska påverka oss själva. Dessa idéer kan sedan användas för att påverka vårt beteende. En central teknologi är individuellt ansvarstagande. Detta har sociologer problematiserat för när denna teknologi riktas mot självet kommer det möjligheter och risker. Möjligheten är att man kan se att man har agens och kan ändra sitt liv, men risken är att man får en för stor förhoppning på stor förändring och att om man lyckas lägger all skuld på sig själv (Rose, 1999, Berlant, 2011). En annan del av det ”teknologiska samhället” är enligt Jaques Ellul att effektivitet blir en överordnad dynamik (1964). Allt ska effektiviseras, men det leder till irrationella effekter. Effektiviseringar kan vara ett ord som döljer att man förflyttar ansvaret för att ta hand om äldre tillbaka till familjen. En familj som inte har möjlighet att kunna ta hand om sina äldre familjemedlemmar för att de själva har jobb som tar mycket tid.
Felcyborgiferingar är en annan obalans
Cyborg var liknelsen som filosofen Donna Haraway föreslog som en lämplig metafor för att förstå människan (1985). Cyborgen är en metafor för att vi redan har teknologier kopplade till våra kroppar som har format oss. Faran är att på vår resa mot ännu mer inkorporeringar av teknologier att dessa påverkar människan negativt, som exempelvis många nya cyborgiferingar nyligen har gjort, exempelvis smartphonen och AI, som vid användning kan få negativa effekter som kognitiv atrofi och en utarmning det sociala.
Ond tro
Ond tro är en obalans i att man ser sig själv som utan agens (Paulsen, 2013, Touraine, 1995). Detta sker oftast idag när vi ser på oss själva som kemiska varelser som är beroende och vi inte har någon möjlighet att påverka (Rose, 2006). Vi har inte perfekt agens, den är partiell, men vi har ändå plats för agens (Touraine, 1995).
Rikifierad
den rika personen har åsidosatt andras blomstring framför sin egen. Den rika personen lider av dissensus i kroppen. Den känner en rätt att ha massor av pengar när andra lider. Detta rättfärdigas ofta av liberala ideologier hos den rike som inte tar hänsyn till dynamiker i samhället. Rika personer försöker skapa artificiella syften som att välgörenhet till specifika ändamål, men som brister i radikalitet. Den rike socialiseras in i en likgiltighet inför andra människors lidande och en rättighetskänsla till sin egen status och njutning, i psykologiska termer är den rike alltid en form av sociopat. Rikifiering är en form av elitifiering, men du kan vara en del av en elit utan att vara rik. Rikifiering formar individens praktiker, materialiteter och socialiteter som bekräftar de tankekedjor som skapats.