Denna bok inledes med att påtala olika risker som följer med ett forskningsprogram om sociologiskt grundad terapi. Några av dessa risker kan vissa läsare se ha närmats i detta första förslag som diskuteras kort nedan.
Vulgärsociologi. Det är sant att det som har presenterats här är en förenkling av sociologi, som riskerar att det blir en vulgärsociologi. Målet har varit att hitta en balans mellan komplexitet och enkelhet. I viljan att förenkla kan det i passager ha blivit för reduktionistiskt. Vissa kan se hela projektet som en vulgarisering av sociologi eftersom de skulle insistera att sociologi inte syftar till att ge individuella råd eller bygga individuell klokskap. Detta har jag menat är att lägga en onödig tvångströja på vad sociologi är och skulle kunna vara, speciellt utifrån de olika sociologer som tidigare visat att det är möjligt med klinisk sociologi som fält, men även appliceringar inom socialt arbete, samt olika sociologer som argumenterat för en mer praktisk användning av sociologi som ett komplement till en mer policyorienterad och teoretisk sociologi. Dessutom som sagt kan även socioterapi bli ett nytt sätt att testa hypoteser inom sociologi. Det blir ett sätt att ta in kvasi-experiment i sociologisk forskning. Detta är inte att säga att observation, intervjuer osv är metoder som brister.
Komplicerad terminologi. Det finns troligen passager där denna bok har en terminologi som är för svår med för många nya begrepp om man inte har en förförståelse för sociologi. Övningsavsnittet är skrivet med ett personligt tilltal blandat med sociologisk terminologi. Det kan läsas av en potentiell socioterapeut.
Psykologisering av sociologi. Det är sant att psykologer används på några få ställen dock menar jag att deras sociologiska insikter används. Dessutom är psykologernas idéer inbäddad i sociologiskt tänkande.
Individualisering. Tilltalet till en tänkt individ är tydligt framför allt i socioaskes avsnittet. Jag skulle hävda att med ett uttalat antagande om att människan har en agens och kognition som är distribuerad, partiell, varierad och begränsad att risken för individualisering minskar. Det är sant att denna bok i sig inte kommer magiskt kunna bädda in en person i gemenskaper som stödjer det goda livet. Man kan alltså stå efter att ha läst boken lika ensam som innan. Kanske har det gett tillräckligt med inspiration för att möta det sociala på ett nytt sätt som kan öppna upp.
En viss sociologi presenteras som inte är representativ för all sociologisk forskning. Att göra hela sociologiska fältet rättvisa är i princip omöjligt med den stora mängden forskning. Syftet var att ge ett förslag som var en början på att vara heltäckande. I ett forskningsprogram om socioterapi finns det massor av sociologisk forskning som kan användas inom olika fält. Det är vissa sociologer som har figurerat mer än andra, som Richard Sennett, Roland Paulsen, Randall Collins, Eva Illouz och Arlie Hochschild.
Chauvinistiskt unversialiserande. Kanske det största kritiken som vissa skulle rikta mot detta förslag är dessa universalism som implicit dessutom är en partikulär ”västerländsk” syn på det goda livet. Systematiseringen av sociologiska diagnoser och olika övningar har gjorts genom ABT (Berglund, 2026). I den boken så diskuteras och motiveras den universella socio-etiken. Framåt skulle detta behöva utredas tydligare i en socioterapeutisk kontext med de specifika problemen som kan uppstå.
Fördelarna med socioterapi som eget forskningsprogram kunde manifesteras tror jag. En ny offentlig sociologi som är mer praktiskt orienterad där det terapeutiska anspråket som sociologi har förtydligas. Det kan också ses som en konkurrent till en psykiatrisk diskurs med ett eget fält som centrum, i stället för att infiltrera psykiatri och göra den mer sociologisk.
Inte tillräckligt med forskning för att presentera detta förslag. Denna bok ska ses som ett heuristiskt förslag på socioterapi. Det är inte en grund för att öppna affär, kalla sig socioterapeut och rada upp klienter. Det krävs vetenskapligt testande av olika föreslagna övningar och metoder för att sakta bygga en grund. Dessutom bygger en stor del av boken aristotelisk balansteori som i sig är ett heuristiskt förslag (Berglund, 2026). Det är alltså mycket som är preliminärt.