Sociologisering av psykiatriska diagnoser, alltså att undersöka psykiatriska diagnoser utifrån ett sociologiskt perspektiv är något som gjorts av flera sociologer (ex Rose, 1999, Paulsen, 2020, Scheff, 1999, Illouz, 2013). Att ha det som ett alternativ är troligen bra, eftersom vissa av dessa begrepp vet personer om och som blivit viktiga på grund av psykologins historiska dominans inom terapi och tänkande om oss själva. Att helt byta ut till en ny begreppsapparat skulle för vissa personer skapa onödigt stort motstånd och som missar potentialen i att tänka ur ett sociologiskt perspektiv.
Kulturell psykiatri finns redan som fält som betraktar vissa diagnoser som ”kulturbundna” som är en del av medicinsk antropologi, som är i kontrast till att de flesta psykiatriker tenderar åt universalism, men på sistone har en viss grad kulturell känslighet kommit in (Morrall, 2018, 143). Sociologisering av psykiatriska diagnoser är också en trend som växer starkare allmänt med synteser mellan neurologi och sociala vetenskapen exempelvis inom ”social neuroscience” (Morall, 2018, 183, 185). Nikolas Rose tillsammans med David Armstrong är de mest ansedda sociologerna som argumenterat för en syntes mellan psykiatri baserad på neurologi och sociolog som kallats för social psykiatri (Morall, 2018, 184). Det finns samtidigt ett generellt motstånd inom sociologi mot att ta in genetiska och neurologiska komponenter på grund att de för mycket kan biologisera och reifiera socialt skapade tillstånd och fenomen (Turner, mfl, 2017).
Ett centralt problem med en sociologisering av psykiatriska diagnoser är att man utgår från diagnoser som har stora problem med vetenskaplighet, validitetet och reliabilitet (Scull, 2022). Det skulle göra att socioanalys skulle byggas på en instabil grund som inte är önskvärd.
De sociologiseringar som ändå gjorts har ändå varit fruktbart för att bättre förstå samhället vi lever i och de tillstånd vi säger oss befinna oss. Den sociologiska blicken applicerad på psykiatriska diagnoser blir ett sätt att motstå den psykiatriska hegemonin (Cohen, 2016).
Exempel på sociologiserade psykiatriska diagnoser är exempelvis: ångest (Paulsen, 2020, Fisher, 2011, 2016), depression (Davies, 2015, Engdahl, 2016, Durkheim, 1950, Abrutyn, mfl, 2014, Fisher, 2011, Engdahl, 2016, Hochschild, 2003, Scheff, 1999 Kemper, 2011), emotionsdysreglering (Hochschild, 2003, Wettergren, 2013, Asplund, 1987), utbrändhet och stress (MacKerracher, 2023, Han, 2015, Rosa, 2013, 2019, Wajcman, 2015), anorexia (Turner, 2008, Scheff, 1999) psykopati och sociopati (Jackall, 2010), bipolär, ADHD, hälsoångest (Sveneuas, 2013), Cederström & Spicer, 2015), dyslexi (Furedi, 2015), narcissism (Lasch, 2018) och trauma (Rose, 2019). Att göra en katalogisering över sociologiseringar av psykiatriska diagnoser är ett potentiellt fruktbart komplement i till sociologiska diagnoser. I denna volym har fokus dock legat på att samla ihop en konkurrerande begreppsapparat för att potentiellt kunna minska psykologiskt och psykiatriskt medvetande (Rose, 1996, 2019), och i stället lyfta fram ett sociologiskt medvetande.
Det bidraget som görs till fältet sociologisering av psykiatriska diagnoser kommer vara genom att använda aristotelisk balansteori för att analysera anorexia nervosa. Syftet är att visa på att ABT både kan användas som ramverk för att systematisera hur olika diagnoser förhåller sig till varandra och visa att det är ett verktyg för att förstå ett specifikt tillstånd som anorexia. Översättningen till ABT så skulle anorexia ses som en samling olika sociologiska diagnoser, främst över-disciplinering och fiendefiering av självet. Syftet är att inte att göra en heltäckande analys av ”ätstörning” nedan, ssutan att göra en skiss som kan visa på potentialen med ABT.