Identitet, liksom många av de dimensioner som hittills presenterats, är central för sociologisk forskning och förståelse av människan. Självet har ofta beskrivits som en form av presentation eller performance (Goffman, 1959), där sökandet efter autenticitet utgör ett återkommande tema inom sociologin (Taylor, 1991). Mead betonar hur självet är en sammantvinnad produkt av samspelet mellan individen och samhället (1934). Giddens beskriver självet som mer reflekterande, präglat av individens aktiva skapande av mening i en senmodern värld (1991). Foucault såg självet som decentrerat, en produkt av strukturer och kulturella praktiker snarare än något medfött, formad genom subjektiveringsprocesser, men ändrade sig till att se ett resultat av subjektets egen omsorg om sig själv (1977, 1980).
Genuint låtsasande: att balansera olika identitetsteknologier där finns en viss grad av genuinitet men även performivitet för att stödja det goda livet. Genuint låtsasandes (eng genuine pretending) är Moehllers och Dámbriosas rekommenderade förhållning till vår identitet (2021). Genuint låtsasande är en balans mellan att vara genuin och låstasandes i vår identitetsperformivitet. I stället för att hänge ge sig åt identitetsfundamentalism av olika slag där man strävar efter att göra sin roll så rätt som möjligt med tanken att identitet är fokus att identitetsarbetet har ett övermål som är strävande efter det goda livet. Moehller och D’ambrioso menar att det finns tre teknologier för att bygga/göra en identitet: autenticitet, uppriktighet och profilicitet. Dessa kan i en kultur mötas av subjektet som en form av tvång, till exempel ett autenticitetstvång, att sträva efter ett ”äkta jag” för att komma åt en kärna som är spontan inte behöver performeras. Genuint låtsasande är att använda olika identitetsteknologier men alltid vara medveten om att det är ett visst låtsasande (performitivitet) inbyggt, detta gör att vi minskar chansen att hamna i identitetskriser, exempelvis autenticitetkris där vi upplever att vi inte är tillräckligt autentiska (Moehller & D’ambrioso, 2021). Låtsasande kan göras genom ironi som verktyg för att skapa en distans till roller, autencitetspåbud och uppriktighetskrav (Rorty, 1989). Just Rorty går dock för långt i upphöjande av det ironiska som gör att det förlorar en viktig koppling till att sträva efter uppriktighet, genuinitet och någon form av anspråk till autencitet (Taylor, 1991, Trilling, 1972, Wallace, 1997). Genuint låtsasande är även kopplat till det faktum att det jaget som verkar genuint alltid samtidigt är en produkt av det sociala vi integrerar med (Mead, 1934), vi kan inte stå utanför det sociala och hitta något helt genuint. Det är alltså kopplat till att en annanhet alltid är en del av ett relationellt jag, en annanhet som sätter jaget i kontrast men inte kan stå utanför det (Hegel i Taylor, 1975).
Charles Taylor har gjort en åtskillnad mellan det buffrade självet som ser en tydlig skillnad mellan det inre och yttre, mellan psyket och världen, i kontrast med det porösa självet som inte har den uppdelningen mellan det inre och yttre (Taylor, 2007). Taylor föreslår att vi idag lever i en tid där självet har blivit buffrat. Detta motsägs av hur många som upplever sina psyken som porösa, påverkade av samhället och runt dem. Genuint låtsasande pekar mot en mellanväg i Taylors dikotomi, en metafor om membran-självet, som både kan stänga ute och göra skillnad mellan inre och yttre, men samtidigt porös för att påverkas av det som är på utsidan. Det är ett faktum att vi påverkas av det yttre inom oss, exempelvis genom det generaliserade andre (Mead, 1934) eller överjaget, eller likande metaforer. Membransjälvet är en metafor för att bli medveten om att det finns en mellanväg. Det finns också möjligt att skapa ett skydd från omvärlden som inte kan strömma igenom oss hur som helst. Membranen kan skapa en viss stabilitet och skydd mot världen, som utan det skulle kunna påverka det porösa självet för mycket. Membranet är både något som är fast en genuinitet, och ett låtsasande att kunna skydda sig från krav på rolltagande.
Genuint låtsasande kan även sägas kopplas till ett decentrerat jag som balans. Jaget finns där men det är inte i centrum, utan det är en del i ett moraliskt rum där andra människor. Detta är nära dimensionen blick om en inåt – och utblick. Det centrerade jaget så blir jaget för mycket det primära som leder till självfokus, narcissism och ”ego-dominerade emotioner”, som gör att man kan gå miste om känslor som går bortom jaget, exempelvis förundran (Haidt & Keltner, 2003), kollektiv upprymdhet (Collins, 2004), mystiska och exstatiska upplevelser (Critchley, 2024) och medveten närvaro i rummet (Paulsen, 2020). Decentrering av jaget kan göras med olika praktiker som ritualer (ensam och med andra), yoga, mindfullness, omsorg om andra i handlande (Paulsen, 2020) där syftet är att ha ett annat fokus än jaget.
Bildning som en förändring av personlighet och karaktär genom lärande och kultur har beröringspunkter med genuint låtsasande. En del av bildning är att ta del av andras perspektiv, där vi med vår fantasi genom till exempel böcker låtsas vara andra personer för en stund. Bildning är alltså en process av hur annanhet infogas i det egna jaget i ett öppet sökande. Detta byggs in i ens identitet så detta fantasilåstasande formar ens identitet. Bildning har förknippats med autenticitet men denna koppling håller inte. Genuint låtsasande är en form av subjektifierad självobjektifering. Vi har en viss grad av medveten och agens när vi förhåller oss till vår egen identitet med distans. Genuint låtsasande ser jag som en socio-teknologisk resurs för det är ett sätt att rikta om vårt fokus, i stället för att bygga och göra vår identitet på ett perfekt med olika identitetsteknologier så kan vi rikta fokus mot att bli bättre människor etiskt som är kopplat till handlingar. Handlingar så minskar fokuset på självet och identitet, dessa konstrukt blir nedtystade.
Dualismen likhet/skillnad har varit central inom sociologi och social teori, speciellt sen post-strukturell teori och identitetsrörelser. Genuint låtsasande blir i ABT en balans där likheter och skillnader inte blivit ett självändamål. Skillnader och likheter är ändamål för att ett moraliskt liv. Överheterogeniserad och överhomogeniserad är obalanser där identitet och ens verklighetsuppfattning är för starkt kopplad till likheter med vissa människor och olikheter med andra. Denna obalans är också kopplad till att dessa obalanser samverkar ofta med en ökad konfliktnivå (alltså för mycket dissensus utåt och för mycket konsensus inåt).
Felbalanser
Här nedan följer olika obalanser i denna dimension.
Överskott av identitetsarbete
Överskotts av identitetsarbete är när identitetsarbete blir ett mål i sig frånkopplat det goda livet. Det har kallats för identitetsfundamentalism då identitet blir väldigt viktigt och måste göras rätt och helt genuint vilken identitetsteknologi man än väljer (Moehller & D’Ambriaso, 2021). De olika identitetsteknologier som människor strävar efter med ett överskott av identitetsfokus skapar olika kriser när personen upplever att den inte når fram till idealet i den identitetsteknologin: autentitetskris, uppriktighetskris och profilitetskris (Moehller & D’Ambriaso, 2021). Det kan vara när det är konflikt mellan en roll som man bör ta enligt familjen och tradition och en roll som man tycker känns autentisk. Det kan också uppstå i ett försök att upprätthålla en profil som är uttröttande för det jobb som går in i det. Eller en autenticitetskris då man upplever att man är olika i olika sociala sammanhang. Det som kan börja som ett öppet undersökande av identitet, som till och med är anti-essentialistiskt kan med ett överskott av det arbetet bli reifierat och ett övermål i sig självt. Exempelvis kan en queer identitet som har som syfte att destabilisera en binäruppdelning och att vara mer autentisk mot sin egen upplevelse, bli en ny reifierad identitet som kommer med att man bör vara på ett visst sätt för att betrakta sig själv och betraktas av andra som queer eller icke-binär. För mycket fokus och för stor tro på det autentiska genus och könsuttrycket skapar problem.
Uppriktighet skapar också här problem: bara gå in i den rollen du har fått, man eller kvinna, som skapar problem. Strävan efter att lyckas med genus är något som skapar många problem. Det skapar problem i att vissa läger för stor vikt vid genus som ett uttryck och som identitet. Det är något som görs som en stor del av identitet som frånkopplas ett hjältefierat medborgarskap. Identitetsfundamentalism kopplat till kön och genus skulle kunna kallas för genusfokus och könsfokus. Detta könsfokus kan dock döljas av att ha en förgivettagen och normaliserad identitet, även fast detta kan vara också väldigt könsfokuserat. Exempelvis sker det mycket man-till-man och kvinna-till-kvinna transformationer som utförs (operationer, smink, träna för att se mer muskulär ut och genusbekräftande former, skäggansning osv) som kan gå obemärkt förbi och betraktat som helt normalt. Ofta förs dessa transformationer in i andra diskurser som exempelvis hälsodiskurser. Transformationer av olika slag är en del av att vara människa, där man går in i roller, nya konfigurationer (Stryker, 1984), cyborghet (Haraway, 1985), transformationer av ens identitet och utseende (Elliot & Lemert, 2009), profiler (D’ambriaso & Moehller, 2021). Att jobba med sin identitet, uppleva sin identitet och få den bekräftad har ett drag av njutning över sig, men när den hedonismen av transformationer i identitetsarbetet tar överhand blir det ett problem, för då hindrar det strävandet efter det goda livet.
Underskott av identitetsarbete
Reifierad/förgivettagen identitet: den identitet man har anses vara den riktiga och helt fast. Detta är ofta understött av sunt förnuft, som kan kombineras med cherry picking av forskning, exempelvis att bara förlita sig på evolutionär psykologi som perspektiv. Den reifierade identitet kan upplevas som att det inte sker något arbete för att uppehålla den, för man känner sig som ”fisken i vattnet” och upplever ingen diskrepans mellan ens habitus och ens omgivning (Friedman, 2016). Detta kan utmanas i tider av förändring. Den förgivettagna identiteten kan då bli en reaktionär och nostalgisk identitet (exempelvis reaktionär eller nostalgisk maskulinitet/femininitet). Den förgivettagna identiteten blir i stället ofta ett överskott av identitetsarbete i en symbolpolitisk kamp.
En annan felbalans skulle kunna vara att identitet inte spelar roll alls, ett a-identitetskap. Vem jag är spelar ingen roll alls. En bristande jagupplevelse som kan komma av snabba förändringar där man inte ens lyckas genuint låtsas i de olika identitetsteknologierna utan klarar bara av att låsas i alla former.
Annanfierad (Hegel) /Outsourcat själv (Hochschild, 2016) beskriver hur individer överlåter både emotionella, praktiska och identitetsskapande uppgifter till externa aktörer, som tjänsteleverantörer eller marknadsaktörer. Detta innebär att funktioner som traditionellt varit en del av självidentiteten – såsom omsorg, relationer och livsval – externaliseras, vilket kan påverka hur människor upplever sin egen autonomi och autenticitet. Genom att delegera dessa uppgifter minskar det personliga ansvaret, men det kan också skapa en känsla av att delar av ens själv är kommersialiserade eller fragmenterade. Det kan också ske genom para-relationer, alltså starka relationer till kändisar eller karaktärer där deras identitet tar över ens egen identitet. Identiteten görs av någon annan, verklig eller fiktionell, en annanfiering.
Underskott av genuinitet
Teaterifierad. Asplund (1987) menar att i dagens samhälle bemöts vi ofta som representanter för en roll i transformationer av ens identitet och utseende (Elliot & Lemert, 2009). Det blir för mycket fokus på att vara i rollen, att följa vad som är innan förutbestämt och fastställt som inte ger plats för lek, spontanitet, att var påhittiga och blir i stället beräknande. Rollspelande menar Asplund är grunden för utbrändhet som är ett modernt fenomen på grund av roller är så centralt när “genuint engagemang” inte får ta plats (Lindblom, 2023, 44).
Ironiserad: Illouz pekar på en över-ironisering i dagens kultur, som exempelvis påverkar dejting som blir svårt för de inblandade att ta på allvar (Illouz, 2022). Ironiserad är tillstånd i identitetsdimensionen som gör att man får ett överskott av låtsasande och performance. Ironiförgiftning har använts som term för att fånga när ironi använts så mycket och gått så djupt att det inte finns någon form av autencitet eller uppriktighet kvar att hitta. Det kan bli en flykt från att aldrig binda sig till någon grad av genuinitet, en form av cynism och avståndstagande. Det är en kontrast till uppriktighet i att stå för något och vem man är. Ironi som verktyg för identiteten kan vara en del av genuint låtsasande för att få en distans till olika roller eller en moralisk kultur som uppmuntrar till autencitet. Zizek pekar på att ironi ändå kan binda en till det man tar avstånd för, eftersom ironin kan skapa en känsla av nöjdhet, man har i alla fall distans till det jobbet man hatar, men gör det ändå, ett upplyst falskt medvetande (Zizek, 1989, Sloterdijk, 1987). Ett överskott av ironi försvårar det allvar och uppmärksamhet mot den andre som krävs för ett genuint moraliskt projekt (Weil, 2002). Foster Wallace har pekat på att ironins problem är att den har negativitet och dekonstruktion men är inte uppbygglig, för det krävs uppriktighet också (1997).
Pseudoautenicitet: Taylor argumenterar för att den autencitetsålder vi lever inte är en äkta autencitet, för den är för självfokuserad och frånkopplad en moralisk heroisk horisont, och en del av inartikulering av det goda livet, eller ensidighet i vad som upplevs som autentiskt (1991).
Rollångest är ett begrepp som beskriver den inre konflikt och osäkerhet som uppstår när en individ både spelar en social roll och samtidigt tvivlar på dess äkthet eller lämplighet. Detta kan leda till en känsla av främlingskap inför sig själv och misstro gentemot andra. Detta är kopplat till emotiv dissonans (Hochschild, 2003).
Trevligifierad: Norbert Elias har menat att vi är inne i en ”civilisationsprocess” där människor blir disciplinerade kroppsligt, som gör att de inte är lika våldsamma och inte lika stor risk att förlora kroppslig kontroll (2000). Elias menar dock att denna process ibland kan backa som vid nazismen där det är en tillbakagång av civilisation. Sociologen Mestrovic menar att Elias missar en viktig aspekt. Även fast man till ytan verkar mer kontrollerad och mindre brutal, kan detta döljas och en likgiltighet inför andras lidande kan finnas under ytan, till och med en yta av att vara väldigt ”trevlig”, glad, leendes, till och med sympatisk. Mestrovic skriver:
”Everyone knows that a person can have the most polished manners, never utter a hateful word in public, and exhibit refinement in his or her every movement, yet can secretly harbor the most cruel indifference to the suffering of others, the most hateful prejudices, and the most cleverly disguised brutality."
Reisman och Mestrovic ser trevlighet som något falskt och icke-genuint:
“Being ‘nice’ is a fascinating emotion, a sort of hybrid between being polite but reserved to strangers from inner-directed days to the stereotypically American habit of being superficially cordial yet also distant. Being nice is an intricate act that involves the manipulation of self and others in highly predictable and deliberate ways, including: one’s physical appearance, language, tone, eye contact, choice of clothing, smile, choice and length of conversation, among a myriad of other factors. The average middle-class child today knows the social formula for being ‘nice’ unconsciously, even if he or she could not necessarily recount all the factors if asked. And everyone today knows the importance of ‘having to be nice to everybody’ in every profession.¹³ Note that ‘niceness’ is a synthetic, feigned, and ultimately insincere form of friendliness” (Reisman, i Mestrovic, 1996, 56).
Obalans i likhet/skillnad
Överheterogeniserad: Detta är en obalans där för mycket fokus läggs på att hitta skillnader mot andra människor görandet av sin identitet. Det syns i diskurser som att män är från mars och kvinnor är från venus, där skillnader mellan kvinnor och män förstoras genom en biologisering, där hjärnans plasticitet och likheter underskattas. Det kan även komma som ett resultat av att gå in för mycket att överarbeta sin identitet, exempelvis skapas en för stor heterogonitet om man strävar för mycket autencitet eller uppriktighet.
Abjetkifierad: Att bli ett abjekt i identitet handlar om att hamna utanför det som samhället eller en gemenskap definierar som acceptabelt och mänskligt. Begreppet, som främst utvecklats av Kristeva (1982), beskriver en känsla av att vara avvisad eller bortstött, ofta för att man utmanar eller hotar gränserna för sociala normer och identitetskategorier. Detta innebär att individen inte fullt ut erkänns som en del av gemenskapen eller kategorin "vi" och blir något "annat" – både avskräckande och odefinierbart. Detta kan skapa en paradoxal position där man samtidigt är en del av och exkluderad från den sociala ordningen, vilket påverkar självuppfattning och tillhörighet.
Överhomogenisering: Detta är en obalans där för mycket fokus läggs på de likheter man har med vissa. Det kan vara att man osynliggör skillnader i kultur som kan påverka hur man upprätthåller en övergripande demokratisk kultur (Putnam, 1993). Eller så kan det vara att man helt suddar ut den skillnad som finns mellan män och kvinnor oavsett kontext, som underskattar hormonskillnader – detta kan göra att exempelvis kvinnor inte kompenseras för att de kan behöva ta ut fler sjukdagar på grund av menscykeln. Dock ska detta sättas i kontext att i Sverige är den största orsaken till skillnader i hälsoutfall för kvinnors beror på dubbelarbete och kvinnodominerade yrken har hög stress, exempelvis sjukvården. Ett annat exempel på överhomogenisering är helt negligera skillnader i hjärnfunktion, där exempelvis någon med dyslexi inte får tillräckligt med stöd.
Överhomogenisering och överheterogenisering är ofta i samverkan, där de förstärker varandra. Dessa obalanser är i sin tur kopplade till att man antingen försöker för mycket sträva efter autencitet som skapar dessa obalanser med att man ser sig själv som väldigt olik andra och lik vissa. Det kan också vara mer strategiskt i att bygga en profil att man är på ett visst, för att få fördelar, som då är kopplad till en machiavellianism att utnyttja identitet för vissa syften.