Dimensionen blomstring har undersökts av sociologer på olika sätt och rör frågor om vad det innebär att leva ett gott och meningsfullt liv. Debatten om lycka, både inom sociologi och psykologi, har ofta handlat om kontrasten mellan eudaimonia (blomstring och meningsfullhet) och hedonia (njutning och lust).
Simmels dualism mer-liv och mer-än-liv är informerande för denna dimension (1971). Mer-liv är det som intensifierar, fokus på känslor, estetik i kontrast till mer-än-livet som överskrider, fokus på det moraliska och självövervinnelse, ideal och mening. Detta speglar i blomstringsdimension först den hedonistiska sidan där fokus är på intensitet av goda upplevelser där njutning, intresse (Bostrom, 2025), förundran, fullhet (Taylor, 2004, 2021) är i fokus, och sedan i kontrast till den eudaimoniska där fokuset är på etiska handlingar.
Eudaimonisk hedonism är en balansering där lyckokänslor mest kommer som en biprodukt av etiskt levt liv i medborgarkampen och nå högre balanseringar i olika balansdimensioner. Det finns också plats för hedonism, men de högre balanseringarna ser att dessa hedonistiska upplevelser är kopplade till högre balanseringar i andra dimensioner, exempelvis njutning från balans i kroppen som att vara ute i naturen med starka upplevelser. Det är att söka resonans genom upplevelser som förstärker andra dimensioner i sökande efter det goda livet. Eudaimonisk hedonism ger plats för att ett liv inte bara kan handla om att leva i dygden, att allt görs för andra, utan att även saker kan upplevas för att upplevas och att det finns en njutning och att ens egen upplevelse värt i sig. Allt kan alltså inte betraktas som ett syfte för något annat, och den enda njutning som kan finnas är den som kommer som en biprodukt av dygden. Detta skulle öppna för att vi alltid var fast i obalans eudaimonisk depressivitet, en nedstämdhet av att leva under oket av att vara mer moralisk än man för tillfället är.
Eudaimonisk hedonism kan ses ur dikotomin smärta/njutning. Dikotomi smärta och njutning är återkommande som en människa och samhällen behöver hantera och förhålla sig till. Smärtsamt njutande är en högre balans där man insett att smärta och lidande är ofrånkomligt men att denna smärta får en mening i en medborgarkamp och att njutning är kopplad till medborgarkampen, i kontrast till meningslös hedonism i privatkampen, eller smärta som inte används eller en del av en kamp som leder till högre nivåer, det är en smärta som krymper livet i stället. Lekfullt skulle man kunna döpa detta till en masochism som en högst nivå, att man njuter av smärtan. Denna balans hittar man i upplevelser som flow, där man kan pressa sig som max i att bestiga ett berg och samtidigt känna sig som mest levande (Csikszentmihaly, 1996, Bloom, 2021). Nietzsches syn på smärta är här inspiration i att han menar att vi ska använda alla känslor för att rikta oss mot högre syften, smärta kommer oavsett vilken väg vi väljer, därför behöver vi välja vägen där vi strävar mot syften bortom oss själva. Försöker du vända bort dig från utblicken och att försöka bli hjälte, dör vi som fegisar i stället, till exempel av de moraliska sår vi skapar i oss själva när vi står och tittar på andras lidande och orättvisor i världen, eller eskapism från smärta leder oss till ett överflöd av njutning som vi till slut vant oss vid, i de mest extrema fallen, narkotika av olika slag.
En närliggande dualism till smärta/njutning är vila/ansträngning. Vilande ansträngning som en balans mellan vila och ansträngning är där aktiviteten ger en vila i någon form, till exempel upplevelsen av flow. Det finns också vila i vissa former av ansträngningar, ansträngningar som ger energi på långsikt, en balans i vilande ansträngning. Flow är ett psykologiskt begrepp och har forskats mest på av psykologer med det finns även emotionssociologer som gjort det, hur flyt och stress påverkar människor (Wettergren, 2013, 65). Flow är exempel på en hög balans av vilande ansträngning, vi anstränger oss men vi känner oss lätta och kan få energi för att vi släpper ett fokus på vårt jag och annat för en stund. Aktiviteter som ger oss emotionell energi är också utmärkta exempel på vilande ansträngning för att ansträngningen ger oss efteråt mer emotionell energi (Collins, 2004, Collins & McConnell, 2015). Två exempel är ansträngningen att gå på en fest eller forskningskonferens som är ansträngande men som efteråt kan ge energi att jobba på något man ser som meningsfullt.
Felbalanser
Här nedan följer olika obalanser:
Depressiv hedonism (Fisher, 2011) är fast i njutningsprincipen, ett konstant sökande efter njutning som aldrig kan tillfredsställas och i stället uppstår en form av depression. Detta skapas genom exempelvis att ta del av spel, underhållning och sociala media med fokus på att konsumera utan att själv skapa.
Närliggande till depressiv hedonism är krampaktig njutning. Krampaktig njutning är när vi är beroende av antingen en substans eller ett beteende.
Anhedoni: oförmåga att uppleva njutning. Det krävs stora händelser eller upplevelser för att uppleva någon form av njutning. Exempelvis kan man bara känna njutning av prestationer och unnar sig inte att njuta av andra upplevelser. Om dessa prestationer kommer sällan så är man i konstant anhedoni.
En annan form av hedonism är wellnessyndromet. Wellnessyndrom (Cederström & Spicer, 2015) är när hälsa blir ett överordnat mål i livet bortom vad som är ett gott etiskt liv (Cederström & Spicer, 2015).
Algofobi är en fobi för smärta.
Depressiv eudaimonism är ett koncept som inspireras av Fisher som är att försöken att leva ett dygdigt liv inte går bra som gör att man inte känner en stolthet och rytm i sitt liv, inte ett framåtsträvande. Detta kan leda till förbittring (resentement) från exempelvis upplevelsen att man lever ett dygdigt liv, men andra förstör samhället (Brown, 2015, Hochschild, 2016).
Uttråkning och alienation: en alienerad disposition är att betrakta det som är okänt som tråkigt eller motbjudande (Rosa, 2019). Vi är dissonanta i mötet med omvärlden, det har för många gånger innan skapat negativa känslor.
Ångest och rädsla (flytande rädsla) är två tillstånd som Rosa menar stänger dörren för resonanta upplevelser.
Inkorporerad resonans: det blir ett skimmer av resonans men det är i en miljö som kan vara en konsert som Rosa tar som exempel som samtidigt är en del av en musikindustri som är en del av ”kulturindustrin”.
Förtvivlan (Paulsen, 2017) är upplevelsen av att ens liv är bortslösat eller förstört på något sätt.
Självskadebeteende kan betraktas som en missriktad masochism som inte stödjer görande av det goda livet.
Tom, tunn och tjock smärta. Tom smärta är den smärta som är meningslös, som inte gör att man tar sig närmare ett hjältefierat medborgarskap utan snarare längre ifrån. Tung smärta är den tyngden som kan komma av sorg men som kan bli en grund för resonanta upplevelser, som Rosa menar, där alienation kan användas som grund för resonans (Rosa, 2019). Tom njutning är njutning utan syfte. Depressiv hedonism (Fisher, 2011) är en form av tom njutning som håller en fast i ett depressivt tillstånd.
Överansträngd: utbränd, utmattning, stress, frenetiskt och frustrerad, passiva strategier för att behålla EE (Collins, 2004). En ansträngning som är felriktad och i obalans, där vi försöker vara upptagen men inte åstadkommer något knyter an till handling och pseudohandling. Stressen och att inte få vila kan också skapa en likgiltighet. Vi är för stressade för att bry oss om politiken på ett djupare plan, vi nöjer oss med tjattret och att engagera oss impulsivt (Brennan, 2016).
Jobbifierad: arbeten (omsorg, lönearbete, emotionellt) upplevs som jobbigt och som ett jobb på grund av det har så höga obalanser i olika dimensioner kopplat till sig, exempelvis hög grad av stress, heteronomi, risk osv.
Arbetefierad: ett tillstånd där man arbetar för mycket, även om det inte är i en jobbifierad form av arbete som upplevs väldigt jobbigt. Omsorgsarbete, emotionellt arbete, arbete av olika slag kan ta över ens liv och inte ge plats för icke-arbete, ren vila. Arbetefierad blir symptomatiskt av att leva i arbetssamhälle (Arendt, 1998, Paulsen, 2010). Fritiden kan ägnas åt symboliskt arbete i att förmedla identitet och kommunikation till andra (Baudriallard, 1998)
Ansträngande vila/ Övervilad så att ens förmåga till ansträngning förtvinar. Man blir mjukare på grund av den långa vilan. Viss ”vila” kan omvänt vara ansträngande, där fenomenet prokrastinering är ett typiskt exempel. Du vilar, men förlorar energi som gör att du blir mer stressad och får ångest. Ansträngande vila är tillstånd som prokrastinering, depression och trötthetssyndrom där man vilar men vilan i sig är ansträngande. Ansträngande vila är också att ta del av underhållning som gör att man inte vilar upp sin hjärna, men vilar från jobb med distraktionerna.
Hobbifierad. Adorno menar att en ”ideologi av hobby” har ett stort grepp över människors tid utanför arbete, där hobby blir en ny form av arbete (Adorno, 1991). Det är en hedonism som ofta är kopplat till en större obalans av livsstilifiering/privatisering.
Ytliga vila: en vila som mer liknar arbete, en fritid fylld av aktiviteter som blir som ett arbete (Adorno, 1991), en pseudo-fritid (Lefebvre, 1991) där fritiden inte är fri utan det är vilande aktiviteter som samtidigt är inkorporerande och tar energi som ett överskott av underhållning som inte ger energi genom en känsla av mening. Ytlig vila är en vila som inte är kontemplerande och en vila som upplevs som slöhet och lathet som gör att man missar ”otium” (Nietzsche, 2006). Nietzsche menar att precis som arbetet kräver övning, kräver vila också övning. Paulsen pekar på att ett arbetssamhälle skapar lite plats för att öva på saker utanför arbetet, exempel vila, vara med vänner och familj (2010, 2023).