Socioanalys är en analys som tar stöd från olika teorier inom sociologi och perspektiv för att bygga en helhetsbild av en person och dess situation från mikronivå till makronivå. De olika delarna skulle kunna vara diskurser som subjektet möter (Foucault, 1972, Fairclough, 2010), strukturer (ex Weber, 1978, Friere, 2000), habitus (Bourdieu, 1977, Friedman, 2016), aktanter (Latour, 2005), kultur (Swidler, 1986), interaktion (Goffman, 1959, Collins, 2004), intersektionell (Crenshaw, 1989), emotioner (Collins, 2004, Kemper, 2011, Wettergren, 2013), bio-socialiteter, teknosocialiteter, ”socio-dynamisk” (jämför psykodynamisk) (ex Turner, 2006, Fromm, 1993), omsorg (Tronto, 1993) och/eller de balanstillstånd och försök till eudaimonibalanseringar person gör utifrån teorin aristotelisk balansteori (Berglund, 2026). Längre fram i detta kapitel kommer tankar om aristotelisk balansteori utvecklas och hur de kan bilda ett fruktbart ramverk för att systematisera olika sociologiska diagnoser som kan ställas.
Vad som tas med i socioanalysen kan vara öppet för vad som är syftet och de problem som klienten stött på. Om en person har problem med olika diskurser och är väldigt fast i dessa kan mer fokus läggas på en diskursanalys. Har klienten problem med vissa emotioner så är tyngden i analysen på socio-emotionsanalys. Socioanalysen kan också ta in olika nivåer, från mikro till makro av vad som påverkar personen. Det som är nytt med denna form av socioanalysen är kombinationen av flera olika lager och perspektiv för att skapa en helhetsbild.
Socioanalyser som använts tidigare har ofta ett specifikt fokus, exempelvis har Scheff haft ett emotionellt fokus och interaktionsfokus i sina analyser som grund för de interventioner han har gjort med familjer (Scheff, 1999). Det finns analyser som fokuserar på meso-nivå som grund för ”sociala interventioner” (Anderson, 1980) med fokus med medling mellan olika parter och community-interventioner. Vissa socioanalyser är väldigt psykologiserade som använder sig behavioristiska tankar faktiskt (Buhrn & Rebach, 1996). Detta vill här undvikas för att särskilja socioanalys från psykoterapi.
Socioanalysen skulle kunna ha ett fokus på att ställa sociologiska diagnoser eller identifiera vilka sociala svårigheter subjektet befinner sig i. Sociologiska diagnoser finns som alternativ till psykiatriska diagnoser men är rätt outvecklat. Dessa sociologiska diagnoser har utvecklats senare i denna text där också diskussion om styrkor och svagheter med sociologiska diagnoser diskuteras och potentiella alternativ, till exempel att använda sig också av psykiatriska diagnoser fast i en sociologiserad form.
Detta ramverk för en socioanalys skulle vara en väldigt omfattande analys om alla perspektiv skulle användas. Omfattningen beror på hur grundligt och genomarbetad analysen behöver vara. De olika delarna skulle kunna ses som en heuristisk guide för socioterapeuten att skapa sig en överblick till att om man sen vill göra en mer djupgående analys. Detta är viktiga avvägningar som psykoterapi har forskat på där det finns alltid en balans mellan omfattningen av analysverktyget mot enkelheten att använda. Det finns risk att detta kan bli ett för tungrott verktyg.
Motiverande intervjuer som används inom socialt arbete har en lätt och enkel grund för analysarbetet där fokus är att klienten själv har insikter. Miller argumenterar för att man måste ha en jämställd relation mellan klienten och terapeuten, där terapeuten är expert på sociologi och klienten är expert på sig själv (Miller, 2018). I en socioterapeutisk kontext kan man lägga till att klienten har en potential till att rätt snabbt anamma en sociologisk attityd, fantasi eller medvetande med guidning och exempelvis befinna sig i grupper med andra personer med liknande problem som gjorts av Freire och aktionsgrupp-terapi (Freire, 2000). En för stor enkelheten i analysen kan dock skapa en överoptimism, som blir grunden för en grym optimism (Berlant, 2011).
Socioanalysen behöver vara kulturkänslig utan att förlora sig i kulturrelativism (Berglund, 2026). Kulturkänsligheten kan socioterapeuten få från att själv ha deltagit i kulturen kombinerat med sociologisk expertis som gör att socioterapeuten har en förmåga att defamiliarisera förgivettagna idéer för sig själv och klienten. Det finns kulturella skillnader men också likheter, där vad som skapar emotionell energi, lyckokänslor råder under samma dynamiker, men med variationer i vad förklaringar till detta kommer ifrån, kollektivet eller individen. Aristotelisk balansteori är en teori som stödjer ett potentiellt kulturkänsligt men likväl universal syn på moral (Berglund, 2026, Nussbaum, 2003).